Respektera att detta tillhör
Mig och de som hjälper till.
Skriv inte ut detta utan att berätta för oss..
Tex i
gästboken genom att eller maila
mig
FRÅN
VILDMARK OCH BERGSLAGSBYGD.
En bok från
1926 med skildringar från Kilsbergen skriven av Greta Adrian.
En läsvärd bok
som beskriver livet förr, alltifrån skildringar av Kolarens liv till hur
familjerna bodde och levde i trakterna runt Gruvorna i Närke och
Kilsbergens skogar.
............................................................................................................................
Här finns även
en liten skildring av Trädgårdsmästare Almgren från Hjälmarsberg och den
återger jag här. En roman är en roman, sanningshalten står till var och en
som läser att avgöra! Läs helst boken själv för jag gör enbart ett utdrag
av den, och lite små ändringar av ord för att göra allt förståligt för
oss, barn av idag.
Av okänd
anledning sökte sig Almgren upp mot skogen. Han fann ett sånt behag i den
ödsliga skogssjön att han beslöt sig för att bosätta sig på en av dess
steniga, ofruktbara öar.
Med okuvlig
envishet och energi forslade han jord över till ön och gjorde av den
karga, steniga ön den underbaraste trädgård.
Han timrade
själv sin stuga, och runt den frodades löv och fruktträd, bär och
rosenbuskar, grönsaksland och blomsterrabatter. För skogsfolket runt
omkring var det som en saga ur "Tusen och en natt" med den grönskande
idyllen mitt ute i sjön med de omgivande mörka stränderna som ram.
I den lilla
trevliga stugan på den underbara ön, växte många barn upp. Det kan tyckas
att Almgren var värd att enbart få glädje av sin barnaskara, men en av
sönerna artade sig illa till stor sorg för fadern. Pojken hade nåt
"fuffens" för sig och avdunstade norrut för att undgå lagens långa arm.
Efter en del år
återvände han till hemtrakterna med en mörkhyad, svarthårig kvinna och
flera barn. Han hade inget arbete, och för att barnen och kvinnan inte
skulle svälta ihjäl så fick dom bo på Almgrens ö. Folket på trakten
tittade snett på "inkräktaren", dels var han en lat odåga, och inte var
han gift med kvinnan som man ansåg var av Samesläkte. Hon var dock en
präktig arbetsam kvinna som var duktig med lite av varje.Hon fick alltid
heta "Lappa" och mannen fick öknamnet Lappen eller Lappa-Pelle.
Bara korta
perioder var Lappen på Almgrens ö, för det mesta var han ute i skogarna
och tjuvjagade. Han byggde sig riskojor lite varstans i skogarna och där
kunde han hålla till veckor och månader i sträck. När Lappen hittade en
tom stuga på Kartlaö, flyttade han in där med sin kvinna och hela
barnaskaran. Arbete låg inte för Lappa-Pelle så gården fick "sköta" sig
själv. Själv höll han fortfarande mest till ute i skogarna med tjuvskytte
och behövde han ved eller timmer så drog han sig inte för att ta det
olovandes i skogen som var en Kronoallmänning. När han varnades för sina
tilltag sa han att skogen var en skänk av Drottning Kristina och där hade
han rätt att jaga och hugga ved lika väl som någon annan.
När inte Lappen
skötte jorden på gården så gav den eller ingen gröda, varken potatis eller
annat att äta. Snart tvingades Lappen med gumma och ungar att gå runt i
gårdarna och tigga mat. Tillsist blev Lappen "uppsagd" från gården,
men inte flyttade han, Inte! Nej, han satt kvar i huset på
Kartlaö, så länge han själv ville. Ingen makt i världen skulle
hindra honom!
För att bli av
med inkräktaren så rivdes stugan så mycket så den blev omöjlig att bo
i. Men Lappen gav sig inte!
Gumman och
barnen fick andra ta hand om, själv stannade han kvar och byggde sig en
riskoja. En natt gjorde han inbrott i Beteshult och blev tagen av
Polisen. Medan han satt i fängelse i Örebro passade folket på att
bränna hans koja. När han en dag släpptes ut ur fängelset vågade han sig
inte upp till skogarna igen utan sökt sig arbete på Nerkeslätten där ingen
kände honom och visste hans förflutna. Han slutade sit äventyrliga liv som
dräng, passade kor på Granhammar Vintrosa år 1910.
Lappen var den
sista som bodde på Kartlaö och förr förbinde man gärna den
ödemarksbetonade, ensliga platsen med den äventyrliga Lappa-Pelle! Av
Lappens Fädernegård på Almgensö, finns ej mera kvar än grundstenarna efter
den lilla stugan. Nu är en väg mellan Dalkarsberg och Beteshult byggts och
den går rakt över ön som ej längre är en ö utan idag är förenad med
fastlandet. För den intresserade är det idag inga svårigheter att besöka
ön som har en egen skylt med namnet Almgrensö på.
hits
Webbplatsen uppdaterades
09-04-03