Till minne av

Vad som hände!

Tänd ditt ljus för den du saknar.

Klicka på ljuset!

________________________________________________________________________

Detta är min berättelse om min son som fick Skitzofreni i 20 års åldern.

Många är rädda och tror att en Skitzofren är farlig för allmänheten men så är det inte.

Då finns det även andra symptom bakom.

En Skitsofren är bara farlig för sig själv eftersom de inte ser tillvaron på samma sätt som vi andra.

Jag ska försöka förklara genom att berätta om honom.



Allt började i 20 års åldern med en djup depression och en trötthet som var förlamande.

Han ville bara ligga och stirra i taket eller sova.

Då låg han i lumpen och det misstänktes droger vilket han helt förnekade.

Året gick, ibland var allt bra men dessa attacker av trötthet och apati kom allt oftare.

Han fick beredskapsarbete som chaufför på kommunen men missade att hämta folk eftersom han sov i bilen. (vi trodde ju alla att han skulle må bra av att komma ut bland folk)   Han fick sluta jobba och sjukdommen blev allt mera framträdande.

Han började grubbla på luftföroreningar, saker som hänt tidigare i livet,  började se saker annorlunda än vi andra.

En storväxt blomma, en mossig sten, det fanns många tecken på luftföroreningar. Tecken på att jorden skulle gå under, han var utsedd att rädda några människor på jorden.

 Men hur och när det väntade han på tecknet för han visst ju inte riktigt hur detta skulle gå till.

Nu blev det första besöket på psyk. Han var Psykotisk.

Medicin sattes in, först en injektion sedan fick han Haldol i tablettform.

Snart kom även biverkningarna, myrkryp i benen och händer som skakade.

Men efter bara några dagar var han fri från sjukdomen.

Läkarna sa att han måste fortsätta med medicinen annars skulle han sjukna om, men eftersom sjukdomsinsikt saknades så slutade han genast han kom hem.

Han trodde ju på detta han upplevt under sjukdomsperioden, att han var utvald och skulle rädda värden. Vi andra var inte öppna nog för att se det han såg.

Snart kom sjukdomen tillbaka.

Han var övertygad att han kunde bota vissa sjukdomar, han satte upp amuletter som skydd mot allt ont. Han gjorde fantastiska uppfinningar som ledde bort statisk elekricitet.

Han blev känslokall, brydde sig inte om sina medmänniskor, kunde åka bort utan att höra av sig. Sätta sig på tåget och resa utomlands och sedan ringa hem och begära hjälp med pengar till hemresa.

Han pratade i telegramstil, tog bort alla små ord i en mening så man fick gissa sig till vad han menade.

Det var många vändor till Psyk men eftersom han själv inte ville ha hjälp så hände det inget.

Han blev allt sjukare, bara gick in i affärer och tog det han behövde. Ofta små amulettliknande saker som han placerade ut överallt i hemmet som ”skydd”. Han hyrde bilar men ”glömde” lämna dom åter.

Tillslut blev han dömd till vård.

Men eftersom han inte trivdes och inte insåg sin sjukdom så rymde han ofta, uppfinnesrikedomen var stor när det gällde att ta sig ut från låsta avdelningar. En dag blev han dömd till vård på en psykavdelning långt hemifrån.

Han blev lugn, han blev klok och fin.

Han blev frisk och vi hade så fint på permissionerna, vi var utomlands bl. annat på väl fungerande semesterresor.

Men sjukdomsinsikt saknade han ännu, han drömde om att bli utskriven och kunna slänga all gift de proppade i honom. Det var väl inte rätt att en ung pojke skulle skaka som en gubbe?

Det måste ju vara gift de gav honom var han övertygad om.

Så blev han förflyttad till hemstaden till en mycket bra avdelning och fick gå olika studiegrupper om sin sjukdom.

Han började läsa på Komvux.

Han fick en lägenhet i ett gruppboende.

Han fick långa permissioner.

Så slutade hans läkare.

Den nya läkaren skrev ut honom helt.

Ganska snart blev han sjuk igen.

Personalen på gruppboendet skulle ju ge medicinerna men det är ju lätt att spotta ut dessa när ingen ser.

Han släppte inte in någon i lägenheten, bara mig.

Han berättade om hur folk bjöd honom med på fester, sedan berättade att det bara var för de inte mött någon Skitzo förr.

Det var intressant att se hur han betedde sig.

Vännerna försvinner den ena efter den andra, lägger på luren bara när han ringer.

Man skrattar i smyg åt honom.

Visst blev han hämtad av polis och körd åter till psyk för ny medicinernig men vad hjälper det när han får åka hem ett par dagar senare för sjukvården inte får hålla kvar någon med tvång.

Inte ens efter självmordsförsöken fick han vara kvar mera än ett par dagar.

Han bodde ju på ett gruppboende.

En dag orkade han inte leva längre!

15 år var han i vården utan att få någon direkt hjälp.

Och att ha denna sjukdom, att alltid känna sig jagad av hjärnspöken, att aldrig ha det tyst omkring sig för hjärnspökena pratar med en.

Att inte förstå att man är sjuk, trots att man inte orkar umgås med folk, inte orkar äta mat, att orkar hålla sig ren

Eller ibland åt andra hållet att man tvättar sig så skinnet nötts ut och man får sår.

Man är samma snälla vänliga person innerst inne men sjukdomen gör att man verkar bisarr det är det jag menar med att man är inte farlig för allmänheten, bara för sig själv.

 

Tänd ditt ljus för den du saknar.

Klicka på ljuset!

  hits

                                                              Webbplatsen uppdaterades 09-04-03

Copyright © 2005 Kerstin