Liten Zita som egentligen var en stor hund
men fick detta smeknamn fick vi behålla
hela 14 år och 3 månader men du var inte frisk dina sista år.
Men så pigg du var tacka vare dina medesiner.
Vem ska nu säga åt mig att gå och lägga mig när kroppen skriker
av smärta
och jag envist kör på för att bli klar med det jag håller på
med?
Du sprang efter mig och lät som en bilmotor som inte ville
starta,
vaaangggarrr, paus, vaangggarrrr och så höll du på
och skällde på mig med ditt
eget uppfodrande skall tills jag sa: Ok jag ska lägga mig! Då
var du nöjd
Du gillade att valla in oss, skulle alltid vara där jag var,
hade stenkoll alltid.
Lite sorgligt sista halvtimman för du sov så gott av det
lugnande du fick men
huvudet åkte upp och dina stora bruna ögon kollade direkt på mig
så snart jag rörde
mig det minsta... . Ska vi gå nu?
Men jag sa: matte stannar, då somnade du om genast.
Vi hade sista tiden märkt att du hörde dåligt såg dåligt och
dina bakben orkade
inte alltid bära upp din stora kropp. Du såg så förvånad ut när
du reste dig upp
och nästa sekund låg ner igen.
Då tyckte vi att det var dags att ta farväl. Innan du blev ännu
sämre eller kanske
rent av fick ont och mådde dåligt, du hade ju så mycket elände i
din kropp som
bara väntade på att slå ut dig. Glad att du fick somna in så här
lugnt och stilla.
Varken Njurar, gallblåsan eller cansern hann ta dig trots att de
fanns innom dig.
